Hus i skogen

Idag åkte vi ut för att titta efter gamla torp och hus. Även övergivna byggnader som står för att glömmas bort. Vi hittade en hel del, men de flesta låg på tomter där det fanns nyare hus som var bebodda. Man kan ju gärna inte gå in på någon annans gård för att titta på de gamla husen.Men rätt som det var när vi åkte där på skogsvägarna fick jag turligt nog syn på ett litet torp mitt inne i skogen. Vägen dit in var igenvuxen. Det var igenvuxet överallt. Hade jag inte tittat efter torp och liknande ,hade jag aldrig kunnat upptäcka det. Vi parkerade bilen och började gå in mot platsen där torpet låg. Vi fick slå oss fram för det var så snårigt, högt gräs och trädgrenar som hängde ner till marken. Det första vi såg var ett gammalt hus som hade så gott som rasat helt. Vi blev förvånade eftersom huset var större än torpet och det var torpet som man kunde se från vägen. Vi fortsatte att gå och rätt som det var bara stod vi mitt framför ett enormt gammalt hus. Vi bara stod och tittade. Det bara dök uppp utan förvarning.Det var då när vi kommit fram dit som både jag och Kent började känna oss iakttagna. Det kändes nästan lite olustigt. Strax bredvid det stora huset låg då det lilla torpet. Man kunde se att det fanns saker kvar där inne. kent kände på dörren men den var låst. Vi gick till ena kortsidan och där var en fönsterruta borta. Kent klev in av ren nyfikenhet. Där inne fanns det en trasig gitarr, gamla torrvaror, stolar , bord, porslin mm. Allt låg huller om buller.det fanns en dörr till inne i torpet, men Kent ville inte öppna den. Efteren stund ropade jag på Kent att kommma ut. Under hela den tiden kände jag mej iakttagen, men nu kände jag att vi inte skulle vara kvar där.Att vi gärna fick komma dit att titta men inte stanna där så länge. Den känslan kändes jättestarkt. Sånt respekterar jag och sa till Kent att vi måste gå tilll bilen. Han ville stanna kvar för det fanns en byggnad till några meter bort som han ville kolla in. Nej vi måste gå nu sa jag. Jag berättar varför när vi kommit till bilen. Aldrig nånsin har jag kännt mej så iakttagen som jag gjorde idag. I alla fall inte vad jag kan komma ihåg just nu. Jag kanske borde tillägga att vi hade våra hundar med oss och när vi kom fram till det lilla torpet så började Otto (den ena hunden) morra och trycka sej mot Kent. Kanske kände han något han oxå? Vad hade funnits i de där husen? varför ligger de öde och övergivna? varför har de lämnats till glömska? Ja ,de frågorna kanske vi aldrig får svar på.