Spökerier i närheten

Ungefär mitt på Skuleskogen övertvärar sockengränsen mellan Nätra och Vibyggerå den gamla landsvägen. På en liten kulle omedelbart öster om vägen låg den gamla avrättningsplatsen för Nätra och Nordingrå domsagor. Här kunde man ända fram till 1900-talets början se resterna av den gamla stupstocken.
Överallt där avrättningsplatser fanns, förband man dem i äldre tid med allehanda spökerier. Så också här. Traditionen har många berättelser om märkliga syner om upplevelser och just i stupstockens närhet och den strax nedanför liggande Medskogstjärnen.
Att denna kommer in i sammanhanget lär bero på att om det till de avrättade inte fanns några närstående personer som ville ta reda på den döda kroppen, sänktes den ned i tjärnen
Nu berättar traditionen att nattliga vägfarande vid färden förbi tjärnen kunde få se de avrättades kroppar irra omkring över vattnet. Där for också fegljus fram och tillbaka. Man trodde att det var de döda som då var ute för att söka efter sina avhuggna huvuden, som de inte kunnat återfinna. Det måste ha varit en makaber syn.
Inte endast vid tjärnen såg man liknande syner. Flera berättare meddelar att deras fäder berättat för dem om märkliga händelser som de själva upplevt. Jag återger här min egen anteckning från samtalet med en av berättarna. Det ägde rum någon gång i mitten på 1930-talet.







” Det var på vintern å bra före och nagerlunna myttje snö. Det va i alla fal rektige vägakanter ett snöplogen. Måern sken och jag såg bra. Hästen geck nästan själv tells han tvärstande strax sör om gränsen. Jag rätte opp ma där i släan å såg kringom ma. Då feck jag si en en kär stå på vägakanten a han va utan huvve. Jag vart int rädd va enne gang. Jag försökte nog först och främst ti få hästen te gå igen. Men då jag horle att de låtte borti kärn, vart jag radd. Det va liksom han velle seje na, man jag forstog in na borti dann umningern. Ja vart sa redd att ja nände Guss namn. A då börje hästen te gå igen. Ne-e, han geck inte å inte sprang han rekte. Jag blega som hastigast baköver å kärn stog kvär å vifta och pekte va ärma. Ja ha allri åkt se fort u´för skogen n`han ganga. Då ja feck in hästen dite´stalle van alldels sju blöt ta svett å skumtappa foll ne på spelltpallen som vite ulltotter.”

Så långt berättaren.
Jag återger ännu en historia på samma sätt och med ungefär samma innehåll och berättad vid ungefär samma tid.

” Jag hade vure va käringa tell´n Israel Ovansjö. Hon hade na otyg ti krappen å vi trodde bägge två att n´Israel skulle kunne botena. De hade vorte bra nog sent inna vi kom te ass te fära him å de va mitti natta, då vi kom opp pa Skuleskogen. Vi satt å språkte om va´n Israel sagt å käringa va gla för´n Israel hade sagt att hon skulle vale rektet bra igen. Oppe dä va Galgbacken sir ja´n kär för m apa vägen å de va ju int na markvärdet. Men då jag hade komme bra nog nära, såg ja, att han var utan huvu. Käringa såg´n å. hon vart se tell´sa att hon skrek:
- Si su, Janne! Va ere för nanting?
- Bry da int om´e, hann ja bara seje, inna ja ga hästen ett rektit drag va piska. Hon hade ja vä ma. De va ju´n hardasrese vi jole. Å hästen tog tell å recktje.
Å tro ma om du vell! Vi tjurde rätt görning kärn. Å fort gecké. Vi hade hunne förbi Magdbäcken, då käringa, som d hade teje pa mer, velle stige ta. Å nog var´e nödet. Jag horle hurr det sväla å rann å gnall bägge vägarn. Men käringa vart kry å de va ju viktigast.”